4 dagar

We´re getting there. Jag har börjat packa ihop mina saker så det känns allt mer att det bara är ett par dagar kvar av långa vistelsen hemifrån. Tänk bara hur Sydafrikaresan kommer bli i sommar (ska till Sydafrika minst 3v med plugget någonstans kring min födelsedag).Plåååga. Men lite bättre tid att förbereda sig på.

Kristin var ledig idag så vi har haft värsta slappardagen efter amerikanskt (strumporna var där, kakorna var där, vinet var där och tomten var stor, röd och tjock) julfirande med 8 ungar, samtliga under nio år, och 4 hundar.

Mentalt har jag börjat förbereda mig för att nästa vinter troligtvis blir kallare, snöigare och med mycket längre avstånd till en kaffe på stan med nån polare än vad denna har varit. Tur för pojkvännen att han har råd att försörja oss båda så jag åtminstone kommer kunna roa mig med att plugga samiska. Men dit är det ännu mer än ett halvår.

Till fredag är det bara fyra dagar och i övermorgon kliver jag på planet hem.

6 dagar

"Nu är det jul igen, nu är det jul igen och julen vara ända fram till påska. Nej, det var inte sant, nej det var inte sant..." Mycket mysko sång egentligen, allt utom första meningen går ju ut på att förklara att man sjöng fel först.Jaja.

Det ligger HÖGAR med julkalppar under min säng som ungarna ska få imorgon. Tomten tyckte tydligen att det var ett bra ställe att gömma dem på, men jag kommer vara rädd att röra mig för mycket inatt och knosa något.

6 dagar, det är inte alltför mycket.

9 dagar

Nedräkningen börjar närma sig sitt slut och till min egen stora förvåning så känns det inte alls som att jag kommer hinna dö av hemlängtan innan dess. Vid det här laget i Oslo hade mitt hjärta hunnit gå sönder flera gånger om. Men här är fint och jag skulle faktiskt, tro det eller ej, kunna tänka mig att bo i USA. Åtminstone i de nordligare delarna, en hel vinter där ungarna inte behöver gå till skolan om temperaturen sjunker till nollstrecket vet jag inte om jag skulle klara. Vad i hela fridens namn är det för en vinter (sensommar snarare)?

Vilken rolig helg dte här har varit förresten, inte för att jag sett så mycket Boston men ändå tillräckligt. Jag menar, vad finns mer att se av en stad än dess bokhandlar? Okej okej då, jag medger att den korta visiten downtown var väl värt sitt besök, om inte annat så för att man där kunde hitta ett anti-monopol (ja, spel). Wiie! Underbart!
Festen vi var på var också trevlig, jag hade ju ändå tre garnnystan med mig. Visserligen tyckte folk att jag verkade lite underlig, men vem tar inte med sig en stickning till partyn? En rätt bra räddare i nöden utifall festen blir tråkig och man inte kan gå därifrån eftersom man ska sova över hos värden, tycker jag.

14 dagar

Man tycker ju att jag kanske borde ha lärt mig (särskilt med denna senaste sommar i åtanke) att en alldeles för lång frånvaro från Stockholm inte är hälsosamt för mig. Jag blir grinig, trött och kan inget annat än att tänka på hur skönt det skulle vara att stå och frysa hemma vid ok-macken och vänta på en 179:a. Eller för all del, ta en runda på Hässelby torg, en öl hos Nisse och sedan avsluta men något gott hos Baronen. Nära och bra till bussen hem (179:an igen).

Den som lyckas stå ut med det får gärna flytta mig ifrån denna underbara stad på vars mark mina fötter kommer stå om 13 dagar igen.

14, det är något annat det.

15 dagar

Lev i nuet, var det någon som sa igår (med hänvisningen till mitt dagräknande). Men alltid finns det något att längta till och trist vore det väl annars?

Rufsiga i håret och med ögonen bara halvt öppna fick vi påhälsning av den lokala djurpatrullen tidigt i morse. Squire, oskyldia, buffiga lilla Squire (ungefär lika stor som mig) hade visst rymt i natt och lekt med andra hundar. Och inte nog med det, under gårdagen hade han visat sin mest skräckinjagande sida och förorsakat ett par upprörda telefonsamtal till djurpatrullen. Han är visst inte så populär vad jag förstått; Harry 4 år gjorde slut med sin flickvän för att hon ville att Squire skulle dö. Det var ju en ganska förståelig anledning, tur för mig att jag gillar hundar.

Dags att ta sig i kragen och gå ner och göra pajdeg. Någonstans är det knytkalas ikväll.

19 dagar

Nä, jag har inte tappat räkningen och inte heller ställt om till Mattias-format (vilket skulle kunna betyda precis vad som helst). Det är helt enkelt så att de 31 dagarna tagit slut och en ny nedräkning har börjat. Tyvärr får jag inte blogga om vad jag räknar ner till. Det har de högre (eh, större) makterna sagt.

Är för tillfället i Boston och kommer så vara i 17 dagar till. På en dag hinner man konstaterna mycket om USA, begreppet small innebär XL utom när det gäller kläder. Tre äpplen kostar mer än 300g chips vilket borde motsäga föregående konstaterande. Ett varmt välkomnade är inte landets stakaste sida, trots min rätt ljusa hy, blå ögon och efternamn som nog även i USA är igenkänt som svenskt (fick mig igenom Schengen-kontrollen i Amsterdam på tre sekunder dock). I Amsterdam befinner sig för övrigt fortfarande min väska, åtminstone hoppas jag att den lyckades ta sig så långt. Den är i alla fall inte i Duxbury och är det UPS som ska leverera den så får jag väl vänta tills rubriken på dagens blogg lyder 3 dagar.

31 dagar

Vilken underbart bra bok mitt liv skulle bli om jag någon gång tog mig för att redigera alla de texter jag har på ämnet. Och vad den skulle sälja! Folk är ju förvånansvärt benägna att köpa böcker med temat barnmisshandel numera.

Minns att jag berättade om gubbe som gav mig den enormt viktiga insikten att man aldrig kan förvänta sig att en man ska hålla sig till en partner åt gången och får skylla sig själv om man upptäcker att mannen hade flera. Denna karl har nu ytterligare fördjupat mina livskunskaper. Det är nämligen så att man aldrig själv har något att göra med om folk uppför sig underligt eller i vart fall icke-oklanderligt mot en. Om till exempel din 18-åriga son är livrädd för dig är det inget du kan göra åt saken eftersom du inte haft något att göra med att situationen uppstått. Det är faktiskt inget annat du kan göra än att tycka det är synd att du blivit så missförstådd.

Att jag överhuvudtaget pratar med denna karl ter sig mer och mer som ett under samt som något jag snarast måste ändra på. Helst innan jag slagit ihjäl honom med en gjutjärnspanna eller själv exploderat i småbitar.

Men för att gå över till något trevligare, mina fjärilar har lugnat ner sig ner och flaxar inte lika hysteriskt som tidigare.

Och en liten hint, som lillasyster känner jag mig ganska bortglömd på senare dar. Men det räcker med ett telefonsamtal för att jag ska bli en snäll och glad lillasyster igen =)

34 dagar

En rosa tandborste. Redan. Finns inte någon universal riktlinje för hur lång tid man ska låta det gå innan man lämnar sin tandborste hos någon? För det är ju ett ganska tydligt och markant sätt att pinka in sitt revir. Och jag vet inte riktigt om jag gillar att vara "inpinkad" eller snarare att vara sedd som någons revir/ägodel.

Mitt bananskal förresten. Jag säger bara det, mitt bananskal. Aldrig i livet att jag kommer släppa taget om det nu när det är så välvallat och jag tycks ha ett så bra grepp om det. Imorrn ska jag på anställningsintervjuv och kanske kanske har jag alltså jobb och så fixat till när jag kommer hem från USA. Och det vore ju en rätt välkommen trygghet när allt annat verkar vändas på ända lite då och då.

Nu är det en storm i ett vattenglas som jag är lite rädd kommer dränka en av mina bästa vänner. Hoppas hon minns och kommer på att här finns både flytväst för att överleva tiden i vattnet och filtar att värma sig i efteråt.

37 dagar

Jag är verkligen ingen kontorsmänniska. Punkt. Att promenera runt i stan med någon som knappt hat koll på i vilken stad han befinner sig i däremot, det är väldigt trevligt. Mycket trevligare än vad jag väntat mig. Och det var onekligen ett oväntat ställe att hitta fjärilar på. Men så är det och nu har jag om möjligt ännu mer lust att flytta till Jokkmokk direkt efter valet än jag haft tidigare.

Är det någon som förresten har funderat på hur bångstyriga tjänstemän på en förvaltning kan vara. Om de är på dåligt humör kan de helt enkelt få för sig att det är en själv som ska göra deras jobb och de ska bara godkänna det sen. Är då inte uppfostrad till att alltid säga emot blir det lätt så att man bara ger upp och går med böjd nacke ifrån den där gubben som sitter med armarna i kors och ser sur ut. Lite senare idag ska jag ringa och rabbla skollagsparagrafer för en gubbe på Ekerö utbildningsförvaltning som hävdar att Komvux bara är till för de som inte har några betyg alls. Alltså inte ens från grundskolan. Vem som lärt upp honom skulle jag bra gärna vilja veta.

För övrigt så har jag kommit fram till att jag hellre skulle jobba som chaufför på mitt fina trevliga amerikanska företag än med det jag gör nu. Trots att bilarna skramlar, gungar och drar 2l/milen. Och på tal om Amerika så är det snart dags att börja räkna dagar.

Annelis skivor- är de dem som gör det?

Får man må så här himla bra när allt verkar vara så långt åt helvete som det kan bli utan att folk dör som lämmlar omkring en? Får man gå omkring och vara oförskämt glad trots att man vet att allt man säger tolkas/feltolkas och blir upphov till långa krångliga tankegångar hos andra? Får man låta bli att vara asförbannad på partikamrater som tycker att den "naturliga" vägen att gå inom politiken är ersättare i nämnd- ordinarie i nämnd- kommunfullmäktige- kommunstyrelse- riksdag? Som om det skulle vara någon stege man klättrade på.

För jag är i alla fall oförskämt glad trots att jag verkligen inte alls har någon anledning. Och jag tycker jag kan få vara det.

"Neeej, ni hämtade aldrig paketet"

...problem 1 med påståendet i rubriken: paketet är i vart levererat hos mottagaren.


Har den gått att flytta in så måste den väl gå att flytta ut? Ja, jo efter ett bra tag och en hel massa krångel och vinklingar. Men nu står min soffa i lilla sovrummet, mina bokhyllor i stpra sovrummet och en Anneli är på väg att flytta in. Underbart!! Jag tycker om tanken på att någon annans skor kommer stå i min hall och någon annans kläder ligg ai tvättkorgen. Det är lite konstigt, men jag är trots alla mina krav på min närmsta omgivning rätt less på att jämt bara vara själv.

Annars måste jag ju erkänna att jag får en grym energikick av att berätta för folk att de visst måste betala sina fakturor och att jag skickar dem på inkasso nästa fredag om de inte gör det. Det här var ändå dagens bästa; Kunden: -Vi har en försäkringssak med er och tänker inte betala något förrän den är löst. Paketet i den här försändelsen var öppnat och det saknades 21 st varor till ett värde av ca 25000kr. Jag: -Jaså jaha, men enligt er leverantör (som skickade paketet) så innehöll det ju bara 15 st varor med ett sammanlagt värde av 92kr? Jag sitter ju här med proforman.

Finns det ingen gräns på hur idiotiska undanflykter man kan få komma fram med?

FR-blues

Jahaja, ännu ett förbundsråd över. Detta måste ha varit det underligaste stormötet på länge..en enda motion gick vidare till kongressen, med riktigt meningslösa attsatser. Men men, jag har i alla fall hittat min favvoroll i samband med stormöten, och med tanke på hur mikrofånkåt jag är så är det kanske inte så konstigt att jag hade kul i presidiet. Makt! Haha.

Fast jag kände mig mest rätt ynklig ändå. Ont i öronen (inflammerade var de) gjorde det hela tiden också, och en viss persons ledsenhet påminde mig hela tiden om hur elak och egotrippad jag kan vara. Kanske var det bra, på sikt. Men rätt jobbigt.

Skriiiiiik!Idag saknade jag verkligen alla mina små barn. Även de som envisas med att de ska rulla fram till dörren när man försöker samla in alla innan lunch. De är i vart fall bra mycket trevligare, klokare och mer lätthanterliga än kunder som tycker att de är så stora att de har rätt att göra vad som helst. Efter att ha rövslickat och bett om ursäkt för en felbokad faktura (som jag inte hade något med att göra, jag gör inte inbetalningar och ser inga OCR:er) så blev jag en aaaningens less och jag tror kunden ska ha varit glad att han inte var i närheten. Han hade frusit ihjäl. Jag hade fixat problemet, varför fortsätta tjafsa och varför hävda att jag säger helt andra saker än det jag gör? Har människan aldrig fått lära sig minsta lilla debatteknik trots han var ekonomichef?

Suck.

Andra små fina brev jag har fått idag gör mig ju inte på bättre humör. Tror jag ska vidarebefodra en sida från Skolverket till Stockholms utbildningsförvaltning. Men i helgen är det Örebro och Milomik-dagar. Det gör mig åtminstone lite glad. Betalt rum på Stora hotellet gör mig ännu lite gladare.

röd-vita humörsvängningar

Mitt humör har åkt berg- och dalbana hela dagen och avslutande turen var tydligen nedåt. Kan man inte skicka mig trevlig meddelanden tycker jag man ska låta bli överhuvudtaget. Och sen kommer de där hemska röd-vita "porrfria" affischerna och sänker humöret ännu mer. De är dessutom fult layoutade.

"Vi satsar på att sänka arbetstiden- särskilt för kvinnor." Vänsterpartiet storstockholms affischer tycks hoppa på en på varenda tunnelbanevagn man numera kliver på. Det är deras försök att lansera sig själva som ett feministiskt parti. Jag vet inte om det är så att jag helt enkelt bara missar poängen, men jag ser inget feministiskt med att särskilt satsa på sänkt arbetstid för kvinnor. Varför skulle just vi behöva jobba mindre? Så att vi kan vara hemma och städa mer? Eller kanske laga lite mat åt våra äkta (och 8-timmars jobbande) män? Nä, något "särskilt för" vill jag inte se bakom kravet på att sänka arbetstiden. Det räcker gott med att vi sänker den. För alla. Det tjänar alla på.

Höstkyla

Det enda jag vill just nu är att telefonen ska ringa och att personen på andra sidan vågorna ska säga: "Hej! Du, jag tänkte ju komma till Stockholm i helgen..." Kom och hälsa på mig! Jag vet hur fjantigt det låter, men i helgen träffade jag en sådan där människa som återigen får att fundera på vi egentligen finns alls. För inte kan det ju vara så att någon faktiskt är precis så som någon jag diktat ihop i en berättelse? Och helt otroligt hur en människa efter fem år fortfarande kan ha samma inverkan. Tänk om alla kunde lyssna på sina mammor...

Annars är mest förundrad över hur folk kan ringa och fråga om de betalat en viss räkning (inte om pengarna gått in); har de inte koll på sådant själva? Hur klarar de sitt dagliga liv?

Världens skönaste skor, en underbar och saknad vän samt en biljett till Boston har jag i alla fall. Även om jag saknar Umeås höstkyla.

samma gamla vanliga problem

Det där med basket (eller rättare sagt fasta tider) tycks inte riktigt funka. Jag får nog finna mig i att punga ut lite stålar till ett gymkort ändå, men än så länge räcker kanske springskorna som träningshjälpmedel. Och hantlar ska jag adoptera av brorsan. Men jag hoppas att jag ändå får gå nästa steg av domarutbildningen, döma matcher är ju nästan det roligaste ändå.

Nu är jag för övrigt skitnervös, allt för att jag var så jävla dum när jag var 16.

kortmani

Är det nån fler än jag som börjar tröttna på alla dessa kort man ska hala fram varje gång man går och handlar? Egentligen förvånar det mig att det inte är fler, att det inte finns medlemskap för alla enskilda märken också. Men det kommer väl, snart får man väl leta fram 10 kort när man ska veckohandla för ett singelhushåll. Ett för libresse, ett för Änglamark, ett för Felix osv. Ska det vara så svårt att göra ett universalkort som kan känna av vilken affär man handlar på och vilka märken. Man lyckades ju göra en fjärrkontroll, hur kan ett kort vara svårare?

Inga farligheter

Jaha. Det kommer inget litet monster. Det stannar uppe i Norrbotten , dit jag inte kommer åka eftersom kursen jag skulle gå blev inställd och jag bestämt mig för att inte ställa upp till någonting där. Dock såg jag att ett par kyrkstugor var till salu och det hade ju onekligen varit något att ha, om inte annat så för nostalgins skull.

Nu är jag lite snurrig i huvudet, och en aning uppgiven.

Bananskalsåkande

I've done it again.

Mitt bananskal har rätt bra glid tycker jag. Igår ringde en snubbe och frågade "Har du tid att komma på anställningsintervjuv i eftermiddag?" Javisst, tänkte jag. Kan ju inte skada. Senare på kvällen ringer snubben igen och säger att han har en god nyhet. Jag är numer danmarsansvarig kredithandläggare. Det låter rätt flashigt, eller hur? Och det är en betydligt säkrare inkomst än att vara barnskötare på vikariepool, om än jag kommer sakna alla roliga kommentarer du kan få av barnen du jobbar med (exempelvis "Jag tycker inte alls du ser ut som ett spöke, du ser ut som en sjöhäst". Tack så mycket.) Jaja, jag börjar imorgon.

Bekymret nu är hamsterhjulet som vissa människor tycks ha som hobby att snurra samt det där jobbet jag egentligen allra helst ville ha. Och nu ska jag till Fia. Varför ska det finnas så mycket roligt att göra?


Imponerad av just nu: Gustav F och Christoffer G. Tuffare pojkar finns nog inte.

Dagens monster

"Tandfen finns inte, det är mamma eller pappa som lägger pengen i glaset." Konstaterandet följdes av en diskussion där vi (sju femåringar och jag) så småningom enades att tomten, spöken och tandféer oftast inte finns, nästan inte alls. Jag undrade vad man då skulle vara rädd för. "Men, är inte du rädd för krig och George Bush??" utbrister en av tjejerna. Och som det inte vore nog för jag nästan skulle ramla av stolen av förvåning så fyller systern i: "Och Göran Persson!?".

Jojo, monstrens utseende och karaktär ändras lite över tiderna. Själv var jag rädd för älghorn (de finns lite varstans över trappor i Norrbotten) och glocken. Men visst, dök Göran Persson upp under min säng en mörk och regnig höstkväll så nog skulle jag bli rädd alltid. Livrädd.

Finns det numer något slags lag på att man absolut ska berätta för femåringar att tomten och andra i sagor (och den så kallade verkligheten?) ofta förekommande ting bara existerar i någon skrivbenägen människas fanatsi? Personligen tycker jag nästan att det är bättre att barnen får tro på trehövdade monster eller vingförsedda skogsflickor än att de ska måsta plågas med att höra godnattsagorna ur DN eller svenskan.

Reklamslagordet "Betala för en- ta " (ja, jag vet ju inte ens exakt hur många de är) fick en liten ny innebörd igår. Jag kanske skulle ta mig norrut och presentera mig för alla de syskon som följde med vid adoptionen av äldre bror. Men bara om det finns åtminstone lite trattkantareller där. Annars vill jag minsann inte.

Eller är de andra bara dumma?

Nu har jag jobbat i Sollentuna i två dagar och är helt överväldigdag över vilken bra förskola jag hamnat på. Jämfört med den förra. Barnen har kommit mycket längre i sin språkutveckling (alla barnen, även de få som bor på Malmvägen), de är mer utåtriktade, mindre beroende av att personalen hittar på lekar åt dem och mycket lugnare. Ska jag nu verkligen gå på den gamla vanliga förklaringen att barn är olika och utvecklas i olika takt? Ska jag säga att det beror på att gården är enormt mycket större? Eller att de haft tur med superpersonal? Eller kan det vara så att man satsar mer på förskolor i vissa områden än i andra? Jag bor i Rinkeby och tidigare jobbade jag i Tensta. Törs jag nämna ordet klasskillnad? Eller är det tabu? Visserligen är det två skilda kommuner, men så mycket mer pengar har faktiskt inte Sollentuna. Dessutom är barngruppen där jag är nu större. Ändå är barnen lugnare och verkar tryggare.

För övrigt läste jag i kafferummet något som fick mig att nästan sätta en polkagris i halsen- Kristina Axén-Olin föreslår att på kemisk väg kastrera alla våldtäktsmän. Nog för att våldtäkt är ett helt fruktansvärt brott och kränkande handling- men tvångskastrering? Skulle det lösa problemet alltså? Är hon inte lite ute och cyklar nu (eller kanske snarare åker taxi)?

Monster i garderoben

Jag skulle ju inte vilja påstå att jag är tät, men jag känner mig åtminstone inte som Estonia längre i alla fall. Och det är ju bra. Gårdagen var mycket underlig; efter att inte hört av nästan några av de jag sökt jobb hos så exploderade det igår i en orgie av bokningar för anställningsintervjuver. Inte för att jag kommer gå på fler än en, dock. Igår kväll ringde nämligen också en mycket stressad människa jag pratat med tidigare under dagen, och frågade om jag kunde börja jobba "med en gång, imorgon". Snacka om omedelbar tillsättning.

Från och med torsdag nästa vecka bor jag inte själv längre. Då flyttar det in ett litet husmonster, och med det följer ett antal spännande personer som jag inte sett sedan högstadiet.

Högt över häxornas torn

"Vi köpte ny kyl och frys för bröllopspengarna vi fick" säger Fia som om det vore den naturligaste sak i världen. "Bröllopspengar?!" får jag lätt halvkvävt fram. Fia flinar till och berättar fnittrande att hon numera, efter en resa till Hanoi och ett besök på den svenska ambassaden där, inte bara är en femrumsägare, utan även gift och gravid (det sista visste jag). Det gick kanske två- eller tre sekunder innan jag började överösa henne med förmaningar för att hon inte sagt något samtidigt som jag nästan hoppade upp och ner på soffan av entusiasm. Brorsan mest bara undrade om alla kräks så mycket när de är med barn.

Det var dagens höjdpunkt och väger nästan upp all jävlighet som varit i veckan. Igår fick jag förklarat för mig av en man vars livserfarenhet och ställning gentemot mig det nog är meningen att jag ska ha respekt för, att man som tjej minsann inte ska förvänta sig att killar ska vara monogama. Det förklarades att det bästa är om vi tjejer från början tar reda på hur många andra som finns inblandade i vår eventuella partners sexuella och emotionella liv, eftersom det är att vänta att det finns minst en till. Gör vi inte det så ska vi heller inte vara arga eller besvikna efteråt när vi upptäcker att så är fallet.

Vad ska jag bli annat än förbannad? Jag är glad att jag fick den förklaringen nu och inte för fem-sex år sedan, för då hade jag förmodligen trott honom. Tack och bock för det, kan du inte delge mig mer av din livsvisdom? Att man hoppar i säng med någon under förespegling att mena allvar, trots att man antingen gjort eller planerar/hoppas göra samma sak med någon annan inom den närmaste tiden är tamejfan inget som ska accepteras!! Vare sig man är av manligt eller kvinnligt kön. Suck.

Får se om jag ska bo själv i höst eller om det flyttar in ett litet (och välkommet) kräk i mitt bibliotek.

2,10 är inte för högt

Nu är jag en duktig storasyster igen och pysslar om lillebror. Storebror behövde inte pysslas om lika mycket.

De här senaste dagarna, eller kanske snarare kvällarna, har varit konstiga. Tror jag. Inte särskilt känslosvallande men ändå tillräckligt för att jag ska ligga vaken och fundera länge på nätterna. Jag skulle vilja få åtminstone någon liten antydan på att det jag gör, om än jag valt fel sätt, inte är helt ouppskattat. Men jag vet inte om jag ens ska hoppas på det. Det känns inte särskilt uppmuntrande när allt man får höra är att ingenting spelar någon och att likgiltighet inför precis allt är det enda som "känns".


Den där TV:n som jag gör mitt bästa för att låta bli kunde jag inte slita mig från tidigare ikväll. Inte när Kajsa Bergqvist skulle hoppa. Helt underbart att se! Men mest imponerand var jag ändå av Emma Green. Och ett telefonsamtal jag väntat med spänning på (det andra av de två väntade) innebär att jag måste köpa ännu ett par skor.

I väntan på bror

Om jag får välja vilken version jag ska tro på, så tar jag den där det är polisen som får mig att bli arg och besviken och kasta porslinsmuggar omkring mig. Min tillit till dem var ändå aningen kantstött sedan innan. Det är lättare tro på att de skulle ha riktat in sig på de personer som de brukar vara stökiga, jag menar, det vore ju inte första gången och en ACAB-tröja kan ju anses vara provocerande. Tydligen har de ju i alla fall tagit tillbaka så pass att pappa tinat upp tillräckligt för att åtminstone svara i telefon, och det borde betyda att en ursäkt framkommit.
Efter ett par dagar av förbättringsförslag har mamma åkt hem, lämnat mitt hem skinande rent och gett förmaningar om att jag måste köpa tätninglister till balkongdörren (så att det inte kommer in så mycket skit). Som hon far fram kunde man tro att hon var ett programmerat städredskap. Men egentligen är vi ganska lika, när saker och ting blir för jobbiga går hon lös på golvbrunnen och jag bakar kakor eller springer. Ibland tvärtom. Ingen av oss löser korsord eller lägger pussel, det är för snällt och skulle nog sluta med att hela våra respektive serviser låg i smulor på golvet.
Idag är jag i alla fall livrädd för ett samtal som skulle ha kommit igår, ju längre det dröjer desto nervösare blir jag. Men kanske skulle jag slappna och tro på att det är bättre att göra det man vill nu, medan man ännu tror på att det går, än att vänta till senare när man eventuellt känner sig kvalificerad för det.

"Tack för det- pitepolisen!"

Varför tacka dem när man kan tacka sig själv? Igår var jag lika smulad i skärvor och bitar som den mot köksväggen krossade kaffemugg jag imorse dammsög upp de sista flisorna av. Vemodigt men tack och lov kändes det åtminstone inte som att dammsuga upp sig själv och sina naiva, uppgivna förhoppningar om att det kanske inte kommer behövas mer drastiska åtgärder än tvångsförflyttning till verkligheten och ett än mer tömt konto för att uppnå skärpning.
Men jag kan ändå inte låta bli att vara besviken, eller snarare heligt förbannad. På ungefär allt. Vad ska jag hoppas på? Det känns inte helt befogat att fotsätta tjata om att självständighet är det som kommer fungera bäst. Men nu är det väl snarare så att alla är så less så att jag knappast kommer behöva oroa mig för att det är kvävande och överdriven omsorg som de kommer köra på.

Undrar om den senaste i raden av alla otaliga ungdomspsykologer lyckats komma fram till att problemet knappast är föräldrarnas skilmässa för hundrafemtielva år sedan så att de kan börja fråga efter vad som verkligen är fel. Varför utgår alltid BUP-människor från att ett barn/ungdom inte kan må dåligt såvida man antingen inte bor i en perfekt mamma-pappa-barn-familj (där alla har ett jättebra förhållande till varandra och mamma vet allt hennes dotter gör och sonen alltid är bäst på plan i basketmatchen och får en dunk i ryggen av pappa efteråt) eller, om man är tjej, inte tycker att man uppfyller de krav på att vara snygg, smal och fantastisk i sängen som förmedlas via diverse media?
Så jäkla lättpåverkade och enkelspåriga är vi faktiskt inte.

Någon sa att man väljer vilka händelser man vill se som ett problem och att ens känslor av otillräcklighet därför skulle försvinna om bara man erkände för sig själv att ingenting någonsin är tillräckligt och att det är lika att bara ta skiten som den kommer och inte reflektera mer över det. Det kanske skulle resultera i en period av mindre zoloft-användande, men om alla helt plötsligt slutade bry sig, skulle det inte bli en slags back-slash så småningom ändå och alla till slut gå och deppa sönder så fort det började regna?

Nej, jag kan inte påstå att jag är riktigt klar i huvudet. Efter lugnanade samtal med storebror igår kväll lyckades jag inte somna på hela natten (en kopp kaffe var det bara, så kom inte med några slutsatser och förmaningstal!).

Nu måste jag städa så att inte mamma flippar ut totalt imorgon. Det räcker om hon kan hålla sig till att sucka lite och putsa fönstrena och rensa avloppet.

Secretly

Om nu mitt liv ändå alltid ska förstöra andras och man ska riva det som finns kvar av mig i små små bitar, varför kan det inte gå fortare? Hur många gånger ska jag behöva sitta och skrika, gråta, kasta saker in i väggen och känna att ingenting blir bättre vad jag än gör? Är det inte bättre att bara krossa mig här och nu på en gång?
Eller åtminstone sluta låta mig tro att jag faktiskt kan göra något för att hjälpa och säga att hur jag än försöker så får aldrig någon ny chans att vara som jag borde.

Helvetes jävla unge!!!!

Traces- but of what?

Det här är första natten sedan jag kom hem från Oslo i söndags som jag ska sova ensam. Att ha någon bredvid sig, eller åtminstone i samma rum är ganska skönt då det skingrar de funderingar man har över livet och varför man hamnat där man är. Just nu känns allt ändå bara som en parodi på de förhoppningar och framför allt förväntningar jag hade då jag för dryga två år sedan gick med i mp. Jag var helt uppenbarligen naiv utav bara helvete!
Hur gick det till när det som började som en vilja att förändra så småningom i form av en organisation helt tog över ens liv? Beskrivningen av en sekt brukar vara att den har en ledare. Ibland undrar jag vad skillnaden på ett politiskt parti och en sekt är.
Jag blev varnad för att låta privatlivet infiltreras för mycket av partirelaterade saker, även människor. Men jag är lika inne i smeten som alla andra och inte ett dugg bättre.
Igår hade jag en spännande diskussion med någon jag vanligtvis respekterar och håller med i det mesta. Men igår, vi kom bland annat in på rösträttsåldern. "Populistisk naivitet" kallade mänskan det. Sedan gick det vidare till handlingskraft och vad politik egentligen är. Jag har svårt för att se politik som varken åsikter eller handlingar var för sig. De måste hänga ihop. Att bara handla utan att tänka efter varför, hur, vilka konsekvenser det kan få eller vilka alternativ som finns är meningslöst.
I stort präglas dagens samhälle av handlingsförlamning, men jag tycker inte att det är vårt (mp's) problem. Snarare har vi drabbats av en handlingsmani som lett till närmast desperata och ogenomtänkta försök att göra någonting. Det är nästan så att jag hoppas på att det blir borgerlig valseger nästa år så att vi inte får några ministerposter och istället får en slags kris som tvingar oss att tänka igenom vår ideologi, våra handlingar och hur vi ska göra i fortsättningen. Att bilda regering med sossarna vore förvisso att göra något, men vad hjälper det om det inte är rätt?

Något som är mycket enklare att begripa sig på är att jag inte kommer ha tillräckligt med rosa färg till mitt badrum och att Skunk Anansie stått på repeat nästan hela dagen.

Now,
whenever the skies go grey
and shadows turn black
I'll be thinking of you thinking of me
Feeling like more of a dream
than a memory
And I'll be wondering
if there's anything behind
those traces of emotions
you seem to deny
You do
but don't
ask me for forgivesness
There is nothing to forgive
Only dreams and wishes
that I alive can not fulfill

Öppen eld

Jag vet inte hur man gör det här, men något slags försök kan man ju göra. Eftersom som knappt jag vet om den, så är ju risken för att någon skulle läsa helt minimal.

Mitt liv fick för sig att det skulle låtsas vara en berg-och-dal för ett par dagar sedan, tyvärr hänger inte alla väsentliga organ med i svängarna. Jag tror lungorna fastnade i en loop. De där vingarna som folk tycks tro att jag har skulle jag ha behövt. Hur i hela fridens namn har man fått för sig att jag skulle vara någon snäll, söt och ömtålig liten ängel? Nån som ser en gloria?
Vad är jobbigast? Rädsla för att göra någon man tycker om illa, eller att få veta att man inte har en chans att göra just det? Jag har alltid tyckt att vissa sanningar är bättre att hålla för sig själv än slänga i ansiktet på någon.
Även om jag tog mer illa vid mig än jag trodde (senaste tre dagarnas alkoholkonsumtion torde mena det) så är det över. Back to normal. Men jag kommer aldrig mer ens se åt ett grillchips igen.

Så var det här med mina underbara föräldrar. Ringde mamma för att småpladdra lite och berätta att de svindyra glasögonen jag ska köpa enligt optikern inte riktigt behövs. Optikern trodde mig inte ens när jag sa att jag haft synfelskorrigering tidigare och bara precis klarat gränsen för att få köra bil utan glasögon. När hon visade vilken rad som var den minsta man behövde kunna läsa för det förstod jag varför...Det var den största jag överhuvudtaget fick prova.
Så småningom kom mamma och jag in på ämnet lampor, ett ganska sällan sett fenomen i min lägenhet vilken borde göra så att min kära mor tycker att ett lampköp är ett klokt köp. Men istället utbrister hon i en omisskänlig irriterad ton: "Men varför gjorde du det?" Nu har jag varit den operfekta dottern igen och gått och köpt det min moster köpt mig i födelsedagspresent. Jaha, och det skulle jag veta? Jag fyllde ju år för mer än en månad sedan. Är det inte ganska naturligt att om jag behöver någonting till min lägenhet så köper jag det? Nu kom det ett antal haranger om hur otacksam jag är och att jag minsann inte ska vänta mig att få någonting i fortsättningen. Som om det inte räckte med micro-fadäsen...Från mina föräldrar eller mostrar och fastrar väntar jag inget annat än fler uppfostringsförsök och konstateranden om att jag inte har någon känsla för familjen och att det faktiskt är viktigt att man låter sin släkt känna att de har en plats i ens liv. Detta skulle de alltså känna om jag lät dem köpa mig elektriska åbäken eller de lampor jag vill ha.

Dagarnas bästa deppsång: Ana's song (open fire), Silverchair