För rörigt för en titel

Har du någonsin funderat på hur du skulle förklara orden mord eller mordförsök för ett litet barn? Jag funderar mycket på hur jag ska förklara olika saker för mina barn, men just dessa ord hade jag inte tänkt på. Vi har pratat om död, kärlek, krig, hur barn blir till och även försökt prata om rasism (det gick inte, min femåring tyckte det var helt obegripligt vad jag än sa). Men vi har inte pratat om mord eller mordförsök eller att man kan sitta i fängelse för annat än stöld. Det har heller inte varit så relevant.

Nu är det, helt plötsligt och ändå inte helt oväntat, relevant. I många år har jag när jag läst notiser om att någon häktats för misshandel, i samband med slagsmål mellan fotbollshuliganer eller, allra värst, när en vän för något år sedan knivhöggs en sen kväll söder om Stockholm alltid tänkt tanken: ”Var är min bror?”. Samma tanke har tänkts när en ung man hittats död, både efter vad som förefaller vara ett självmord och efter vad som förefaller vara mord. Jag har stått på demonstrationer mot rasism och våld och varit rädd att han ska vara där (och skämts och undrat över med vilken rätt jag är där som trots allt umgås med honom, och älskar honom). Jag är faktiskt ganska lättad, och skäms samtigt ohyggligt mycket för den lättnaden, över att jag inte behöver tänka den tanken på ett par år.

Tidigare i vår högg min bror en kvinna i armen, i halsen och i ryggen så illa att hon fick en blödning i pleura. Sedan lämnade han henne kvar. Innan det här hände hade min bror gjort Hitlerhälsningar på krogen och kvinnan sagt ifrån, de hade börjat bråka och kvinnan hade fortsatt stå upp för antirasism, precis som jag själv och förhoppningsvis alla mina vänner skulle ha gjort. Sen högg han henne och lämnade henne kvar. Dagen efter skickade jag ett sms till honom och frågade om han kunde vara barnvakt till min flickor.

Min lillebror.

Hur många gånger har inte den pojken legat hoprullad vid mina fötter för att han haft mardrömmar?Hur många gånger har han inte svingat mina ungar i luften så att de tjutit av skratt? Han har varit barnvakt många gånger. Jag har vetat hela tiden att han kan vara våldsam och att vare sig droger eller alkohol är ett avslutat kapitel i hans liv, men också att han aldrig skulle komma över min tröskel påverkad. Jag har trott mig veta att de enda han skulle kunna göra illa är andra män som slåss eller sådana han av outgrundlig anledning uppfattar som tillåtna enligt regeln ”har de gett sig in i leken...”. Varför nu poliser eller väktare per definition skulle ha gjort det. Män, men inte kvinnor och aldrig barn. Men jag har alltså lämnat mina barn till en man som med en kniv han hade i fickan huggit en kvinna så illa att hon skulle ha dött utan snabb vård, för att hon inte var rasist. Vem kan lita på omdömet hos någon som lämnar sina barn till en sådan person? Jag gör det inte längre.

En del av mitt politiska engagemang har alltid syftat till att få honom att förstå alla möjligheter som finns att påverka sitt eget liv, att våld aldrig behövs och att man, nästan, alltid kan välja själv. Jag har misslyckats så fatalt. I Almedalen i år såg jag många personer som företrädde Unga KRIS. Jag vågade aldrig gå fram och prata med dem, fast jag hade velat säga till dem att jag var otroligt glad att se dem där, så många och så synliga (de var överallt). Jag vågade inte för jag skulle inte ha kunnat hålla mig från att gråta, och jag var ändå där som politiker, med en alltför uppblåst självbild för att våga gråta offentligt. Jag hoppas de är där fler år, kanske kan de lyckas med det som familjen inte lyckas med.

Det här är den allra svåraste text jag någonsin skrivit, det är ingen debattartikel eller försök att övertyga någon om någonting. Bara en förklaring till alla ämnesbyten och nödlögner jag dragit under våren. Bara ett försök att slippa skämmas, och mer än så här vill jag helst inte prata om det. Inte just nu.

Tänk om det kunde räcka med ett piller

Jag har alltid sagt att det inte var miljö- och klimatfrågorna som fick mig att gå med i Miljöpartiet från första början. Så var det också, jag hade inte heller förstått vikten av att prata klimatpåverkan oavsett vilket politiskt område en diskussion handlade om. Sedan dess har det hänt mycket och människor blir mer och mer medvetna om vilket ansvar vi har för de förändringar vi ser. Ändå fastnar diskussionen ofta i vem som har mest ansvar, trots att det egentligen inte är särskilt intressant. Just nu när jag skriver är det partiledardebatt i SVT och Fredrik Reinfeldt har precis sagt att det i världen finns 34 000 ton CO2-utsläpp, varav endast åtta finns i Sverige. Alla bär ett klimatansvar. Alla måste ta det.

Nu är jag kandidat för omval i landstingsfullmäktige och egentligen främst hälso- och sjukvårdspolitiker men det är viktigt att aldrig glömma att fundera ett extra varv på hur en verksamhet kan göras mer klimatsmart oavsett man diskuterar produktion inom industrin eller förlossningsvård.

En bit in på min läkarutbildning fick jag en föreläsning i kardiologi av en av landets främsta forskare på ämnet. Den handlade inte så mycket om hur hjärtat fungerar, inte alls faktiskt. Istället pratade föreläsaren om vikten av politiska beslut för att förhindra ökningen av hjärt- och kärlsjukdomar. Det kan låta flummigt och ogripbart, men det som föreslogs var så enkla saker som att se till att det finns cykelvägar och gratis utegym. Det är inte landstingsfrågor, men det innebär ju inte att man inte som landstingspolitiker kan lyfta fram vikten av att de finns. Det är trots allt landstinget som får betala när människor drabbas av sjukdom. Landstinget kan dra sitt strå till stacken genom att exempelvis nyttja de kontakter de har med unga ännu friska personer för att prata om hur man förebygger sjukdomar, exempelvis genom att erbjuda livsstilssamtal i samband med screeningprogrammen. I Stockholm är det här dessutom en tydlig jämlikhetsfråga.

 Den senaste rapporten om barns hälsa i länet är ingen uppmuntrande läsning. Fortfarande, år 2013 (rapporten är förvisso från 2012) är det barn i samma områden där familjerna har låg köpkraft som löper störst risk för ohälsa. Det är i områden med låg köpkraft som barn utsätts för mest tobaksrök i hemmet och löper högst risk för övervikt och karies. Det måste vara möjligt att ta hand om sin hälsa oavsett socioekonomisk status och vi måste från landstingshåll garantera att man kan få vård lika snabbt och av samma kvalité oavsett var i länet man bor, oavsett om det är ekonomiskt lönsamt att driva vårdcentral just där.

Folkhälsa är som du kanske märker en av mina hjärtefrågor. En annan är psykiatrin, som tyvärr inte alltid är så lätt att ta sig in i om man inte är akut sjuk men ändå i tydligt behov av hjälp. Det är svårt nog för den som fortfarande har ett fungerande vardagsliv med arbete, boende och familj att måsta vänta på remisser eller inte få veta vem det egentligen är man ska ha terapeutiska samtal med förrän på fjärde besöket. För den som är extra utsatt, om det dessutom exempelvis finns ett missbruk är det ännu svårare. Hur man ska göra vet jag inte, men vi måste i samarbete med berörda verksamheter försöka underlätta vägen till psykiatrisk vård även för de som dessutom har missbruksproblem.

Allt som allt behöver vi en friskare politik.

Det var lite om vad jag vill arbeta med de kommande fyra åren. Här är en kort resumé om vad jag gjort tidigare: jag gick med i Miljöpartiet när jag var gymnasieelev och RFSL-aktivist i Karlskrona för många år sedan. Jag trodde inte alls att en knappt fyllda 18-årig tjej från andra änden av Sverige kunde anses vara politiker, men jag fick ett uppdrag i Kulturnämnden och ett självförtroende som växte rejält med detta. Vägen till Stockholms läns landsting har gått via kommunala uppdrag i så skilda kommuner som Stockholm och Jokkmokk, partistyrelsen och några ickeparlamentariska organisationer. Ibland har jag nog inte vetat alls vad jag gett mig in på, och att hantera sådana situationer har onekligen varit lärorikt och är något jag hoppas jag har nytta av framöver.

När jag inte sitter på möten läser jag till läkare på Karolinska Institutet eller leker med mina två barn, men vi brukar försöka undvika leken ”Mötesordförande och deltagare” :)

Normativitet i forskningskretsar

Den här lilla notisen hittade jag i senaste Dagens Medicin (nr 10) och kan inte låta bli att undra över statistikerns slutsats.

"Kvinnor i medelåldern som skiljer sig går upp mindre i vikt än de som är gifta. Den handlar om en viktskillnad på ett till två kilo, visar en ny avhandling.
- Det kan bland annat bero på att kvinnorna blir deprimerade och därför äter mindre."

Inte för att på något sätt förringa känslorna hos de som faktiskt blir deprimerade när ett långt och kanske under lång tid lyckligt förhållande tar slut, men vad är det för jävla slutsats att dra av den knapphändiga informationen att skilda kvinnor väger mindre än gifta? Lika vettigt och väl underbyggt, men mycket roligare och förmodligen mer kontroversiellt hade ju varit att dra slutsatsen att de gifta kvinnorna är deprimerade och därför tröstäter.

Skryt

Jag är inte bara ensamstående småbarnsförälder, politiker och läkarstudent. Jag kan sy också :)

Tentadags

Vilken sekund som helst ska jag börja göra lunch till mitt barn. Förskolan är stängd för planering så hon är hemma. Sen måste jag ta henne med till Karolinska institutet för det är praktisk examination i anatomi i eftermiddag.

Som tur är har vi en tenta till imorgon så de flesta som gjort sin praktiska examination sitter kvar och pluggar till den, Ylva får hänga i cafeterian med klasskamrater medan jag examineras. Läkarstudenter ska väl klara en snorig tvååring?

Vardagsskräck

Läser skräckinjagande kommentarer på Helene Öbergs artikel om graviditet och ett krävande jobb. Jag har bara en kommentar; min unge lider inte av vare sig kärlekslöshet eller anknytningsproblem. Det är alltså fullt möjligt att kombinera småbarn med ett krävande jobb/uppdrag/studier när man bara är en förälder. De är dubbelt så många blivande föräldrar, hur i hela fridens namn skulle det då kunna vara ett jätteproblem?

Jag kommer inte att rösta på den här kongressen( heller, undrar när jag kommer få göra det igen?) och jag vet faktiskt ännu inte vilken av de två småbarnsföräldrarna till partisekreterarkandidater jag föredrar. Men inte är det att Abbe kommer vara ca 1,5 år äldre än bebis Öberg som kommer fälla avgörandet.

Planering

Hämtade ett paket på posten idag, fullt av kläder och till dotterns stora förtjusning; kastruller och husgeråd till dockspisen. Sedan dess har jag serverats otaliga mängder äcklig pastasås samt det kulinariska undret pastaris med stekt chokladsås och tomater.
Mmmm, mums!

Mer än så behövs inte för att dämpa min irritation över KI:s framförhållning. Vi har fått vårt schema fram till 30 mars, men därefter är det blankt. Blank är ju dock inte riktigt vad resten av min planering är, och knappast resten av klassens heller. Ibland känns det som att KI utgår från att alla deras studenter är 18-åringar utan större intresseområden och fortfarande boende hemma hos föräldrarna i Stockholmsområdet. Problem uppstår då jag ännu inte upptäckt någon sådan.

Vi är en salig blandning av elitidrottare, körsångare, småbarnsföräldrar, veckopendlare och långt-bort-ifrånpersoner. Andra människor anpassar sig efter våra scheman och det är inte ens två månader till 30 mars.

Förra terminen fick vi schemat för terminens sista och obligatoriska dag (22 dec) i november. Försök boka en för en student betalningsbar resa Stockholm-Luleå till det datumet i november...