"Tandfen finns inte, det är mamma eller pappa som lägger pengen i glaset." Konstaterandet följdes av en diskussion där vi (sju femåringar och jag) så småningom enades att tomten, spöken och tandféer oftast inte finns, nästan inte alls. Jag undrade vad man då skulle vara rädd för. "Men, är inte du rädd för krig och George Bush??" utbrister en av tjejerna. Och som det inte vore nog för jag nästan skulle ramla av stolen av förvåning så fyller systern i: "Och Göran Persson!?".
Jojo, monstrens utseende och karaktär ändras lite över tiderna. Själv var jag rädd för älghorn (de finns lite varstans över trappor i Norrbotten) och glocken. Men visst, dök Göran Persson upp under min säng en mörk och regnig höstkväll så nog skulle jag bli rädd alltid. Livrädd.
Finns det numer något slags lag på att man absolut ska berätta för femåringar att tomten och andra i sagor (och den så kallade verkligheten?) ofta förekommande ting bara existerar i någon skrivbenägen människas fanatsi? Personligen tycker jag nästan att det är bättre att barnen får tro på trehövdade monster eller vingförsedda skogsflickor än att de ska måsta plågas med att höra godnattsagorna ur DN eller svenskan.
Reklamslagordet "Betala för en- ta " (ja, jag vet ju inte ens exakt hur många de är) fick en liten ny innebörd igår. Jag kanske skulle ta mig norrut och presentera mig för alla de syskon som följde med vid adoptionen av äldre bror. Men bara om det finns åtminstone lite trattkantareller där. Annars vill jag minsann inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar