Får man må så här himla bra när allt verkar vara så långt åt helvete som det kan bli utan att folk dör som lämmlar omkring en? Får man gå omkring och vara oförskämt glad trots att man vet att allt man säger tolkas/feltolkas och blir upphov till långa krångliga tankegångar hos andra? Får man låta bli att vara asförbannad på partikamrater som tycker att den "naturliga" vägen att gå inom politiken är ersättare i nämnd- ordinarie i nämnd- kommunfullmäktige- kommunstyrelse- riksdag? Som om det skulle vara någon stege man klättrade på.
För jag är i alla fall oförskämt glad trots att jag verkligen inte alls har någon anledning. Och jag tycker jag kan få vara det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar