Jag vet inte hur man gör det här, men något slags försök kan man ju göra. Eftersom som knappt jag vet om den, så är ju risken för att någon skulle läsa helt minimal.
Mitt liv fick för sig att det skulle låtsas vara en berg-och-dal för ett par dagar sedan, tyvärr hänger inte alla väsentliga organ med i svängarna. Jag tror lungorna fastnade i en loop. De där vingarna som folk tycks tro att jag har skulle jag ha behövt. Hur i hela fridens namn har man fått för sig att jag skulle vara någon snäll, söt och ömtålig liten ängel? Nån som ser en gloria?
Vad är jobbigast? Rädsla för att göra någon man tycker om illa, eller att få veta att man inte har en chans att göra just det? Jag har alltid tyckt att vissa sanningar är bättre att hålla för sig själv än slänga i ansiktet på någon.
Även om jag tog mer illa vid mig än jag trodde (senaste tre dagarnas alkoholkonsumtion torde mena det) så är det över. Back to normal. Men jag kommer aldrig mer ens se åt ett grillchips igen.
Så var det här med mina underbara föräldrar. Ringde mamma för att småpladdra lite och berätta att de svindyra glasögonen jag ska köpa enligt optikern inte riktigt behövs. Optikern trodde mig inte ens när jag sa att jag haft synfelskorrigering tidigare och bara precis klarat gränsen för att få köra bil utan glasögon. När hon visade vilken rad som var den minsta man behövde kunna läsa för det förstod jag varför...Det var den största jag överhuvudtaget fick prova.
Så småningom kom mamma och jag in på ämnet lampor, ett ganska sällan sett fenomen i min lägenhet vilken borde göra så att min kära mor tycker att ett lampköp är ett klokt köp. Men istället utbrister hon i en omisskänlig irriterad ton: "Men varför gjorde du det?" Nu har jag varit den operfekta dottern igen och gått och köpt det min moster köpt mig i födelsedagspresent. Jaha, och det skulle jag veta? Jag fyllde ju år för mer än en månad sedan. Är det inte ganska naturligt att om jag behöver någonting till min lägenhet så köper jag det? Nu kom det ett antal haranger om hur otacksam jag är och att jag minsann inte ska vänta mig att få någonting i fortsättningen. Som om det inte räckte med micro-fadäsen...Från mina föräldrar eller mostrar och fastrar väntar jag inget annat än fler uppfostringsförsök och konstateranden om att jag inte har någon känsla för familjen och att det faktiskt är viktigt att man låter sin släkt känna att de har en plats i ens liv. Detta skulle de alltså känna om jag lät dem köpa mig elektriska åbäken eller de lampor jag vill ha.
Dagarnas bästa deppsång: Ana's song (open fire), Silverchair
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar