"Tack för det- pitepolisen!"

Varför tacka dem när man kan tacka sig själv? Igår var jag lika smulad i skärvor och bitar som den mot köksväggen krossade kaffemugg jag imorse dammsög upp de sista flisorna av. Vemodigt men tack och lov kändes det åtminstone inte som att dammsuga upp sig själv och sina naiva, uppgivna förhoppningar om att det kanske inte kommer behövas mer drastiska åtgärder än tvångsförflyttning till verkligheten och ett än mer tömt konto för att uppnå skärpning.
Men jag kan ändå inte låta bli att vara besviken, eller snarare heligt förbannad. På ungefär allt. Vad ska jag hoppas på? Det känns inte helt befogat att fotsätta tjata om att självständighet är det som kommer fungera bäst. Men nu är det väl snarare så att alla är så less så att jag knappast kommer behöva oroa mig för att det är kvävande och överdriven omsorg som de kommer köra på.

Undrar om den senaste i raden av alla otaliga ungdomspsykologer lyckats komma fram till att problemet knappast är föräldrarnas skilmässa för hundrafemtielva år sedan så att de kan börja fråga efter vad som verkligen är fel. Varför utgår alltid BUP-människor från att ett barn/ungdom inte kan må dåligt såvida man antingen inte bor i en perfekt mamma-pappa-barn-familj (där alla har ett jättebra förhållande till varandra och mamma vet allt hennes dotter gör och sonen alltid är bäst på plan i basketmatchen och får en dunk i ryggen av pappa efteråt) eller, om man är tjej, inte tycker att man uppfyller de krav på att vara snygg, smal och fantastisk i sängen som förmedlas via diverse media?
Så jäkla lättpåverkade och enkelspåriga är vi faktiskt inte.

Någon sa att man väljer vilka händelser man vill se som ett problem och att ens känslor av otillräcklighet därför skulle försvinna om bara man erkände för sig själv att ingenting någonsin är tillräckligt och att det är lika att bara ta skiten som den kommer och inte reflektera mer över det. Det kanske skulle resultera i en period av mindre zoloft-användande, men om alla helt plötsligt slutade bry sig, skulle det inte bli en slags back-slash så småningom ändå och alla till slut gå och deppa sönder så fort det började regna?

Nej, jag kan inte påstå att jag är riktigt klar i huvudet. Efter lugnanade samtal med storebror igår kväll lyckades jag inte somna på hela natten (en kopp kaffe var det bara, så kom inte med några slutsatser och förmaningstal!).

Nu måste jag städa så att inte mamma flippar ut totalt imorgon. Det räcker om hon kan hålla sig till att sucka lite och putsa fönstrena och rensa avloppet.