Om nu mitt liv ändå alltid ska förstöra andras och man ska riva det som finns kvar av mig i små små bitar, varför kan det inte gå fortare? Hur många gånger ska jag behöva sitta och skrika, gråta, kasta saker in i väggen och känna att ingenting blir bättre vad jag än gör? Är det inte bättre att bara krossa mig här och nu på en gång?
Eller åtminstone sluta låta mig tro att jag faktiskt kan göra något för att hjälpa och säga att hur jag än försöker så får aldrig någon ny chans att vara som jag borde.
Helvetes jävla unge!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar