Det enda jag vill just nu är att telefonen ska ringa och att personen på andra sidan vågorna ska säga: "Hej! Du, jag tänkte ju komma till Stockholm i helgen..." Kom och hälsa på mig! Jag vet hur fjantigt det låter, men i helgen träffade jag en sådan där människa som återigen får att fundera på vi egentligen finns alls. För inte kan det ju vara så att någon faktiskt är precis så som någon jag diktat ihop i en berättelse? Och helt otroligt hur en människa efter fem år fortfarande kan ha samma inverkan. Tänk om alla kunde lyssna på sina mammor...
Annars är mest förundrad över hur folk kan ringa och fråga om de betalat en viss räkning (inte om pengarna gått in); har de inte koll på sådant själva? Hur klarar de sitt dagliga liv?
Världens skönaste skor, en underbar och saknad vän samt en biljett till Boston har jag i alla fall. Även om jag saknar Umeås höstkyla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar