Dagens monster

"Tandfen finns inte, det är mamma eller pappa som lägger pengen i glaset." Konstaterandet följdes av en diskussion där vi (sju femåringar och jag) så småningom enades att tomten, spöken och tandféer oftast inte finns, nästan inte alls. Jag undrade vad man då skulle vara rädd för. "Men, är inte du rädd för krig och George Bush??" utbrister en av tjejerna. Och som det inte vore nog för jag nästan skulle ramla av stolen av förvåning så fyller systern i: "Och Göran Persson!?".

Jojo, monstrens utseende och karaktär ändras lite över tiderna. Själv var jag rädd för älghorn (de finns lite varstans över trappor i Norrbotten) och glocken. Men visst, dök Göran Persson upp under min säng en mörk och regnig höstkväll så nog skulle jag bli rädd alltid. Livrädd.

Finns det numer något slags lag på att man absolut ska berätta för femåringar att tomten och andra i sagor (och den så kallade verkligheten?) ofta förekommande ting bara existerar i någon skrivbenägen människas fanatsi? Personligen tycker jag nästan att det är bättre att barnen får tro på trehövdade monster eller vingförsedda skogsflickor än att de ska måsta plågas med att höra godnattsagorna ur DN eller svenskan.

Reklamslagordet "Betala för en- ta " (ja, jag vet ju inte ens exakt hur många de är) fick en liten ny innebörd igår. Jag kanske skulle ta mig norrut och presentera mig för alla de syskon som följde med vid adoptionen av äldre bror. Men bara om det finns åtminstone lite trattkantareller där. Annars vill jag minsann inte.

Eller är de andra bara dumma?

Nu har jag jobbat i Sollentuna i två dagar och är helt överväldigdag över vilken bra förskola jag hamnat på. Jämfört med den förra. Barnen har kommit mycket längre i sin språkutveckling (alla barnen, även de få som bor på Malmvägen), de är mer utåtriktade, mindre beroende av att personalen hittar på lekar åt dem och mycket lugnare. Ska jag nu verkligen gå på den gamla vanliga förklaringen att barn är olika och utvecklas i olika takt? Ska jag säga att det beror på att gården är enormt mycket större? Eller att de haft tur med superpersonal? Eller kan det vara så att man satsar mer på förskolor i vissa områden än i andra? Jag bor i Rinkeby och tidigare jobbade jag i Tensta. Törs jag nämna ordet klasskillnad? Eller är det tabu? Visserligen är det två skilda kommuner, men så mycket mer pengar har faktiskt inte Sollentuna. Dessutom är barngruppen där jag är nu större. Ändå är barnen lugnare och verkar tryggare.

För övrigt läste jag i kafferummet något som fick mig att nästan sätta en polkagris i halsen- Kristina Axén-Olin föreslår att på kemisk väg kastrera alla våldtäktsmän. Nog för att våldtäkt är ett helt fruktansvärt brott och kränkande handling- men tvångskastrering? Skulle det lösa problemet alltså? Är hon inte lite ute och cyklar nu (eller kanske snarare åker taxi)?

Monster i garderoben

Jag skulle ju inte vilja påstå att jag är tät, men jag känner mig åtminstone inte som Estonia längre i alla fall. Och det är ju bra. Gårdagen var mycket underlig; efter att inte hört av nästan några av de jag sökt jobb hos så exploderade det igår i en orgie av bokningar för anställningsintervjuver. Inte för att jag kommer gå på fler än en, dock. Igår kväll ringde nämligen också en mycket stressad människa jag pratat med tidigare under dagen, och frågade om jag kunde börja jobba "med en gång, imorgon". Snacka om omedelbar tillsättning.

Från och med torsdag nästa vecka bor jag inte själv längre. Då flyttar det in ett litet husmonster, och med det följer ett antal spännande personer som jag inte sett sedan högstadiet.

Högt över häxornas torn

"Vi köpte ny kyl och frys för bröllopspengarna vi fick" säger Fia som om det vore den naturligaste sak i världen. "Bröllopspengar?!" får jag lätt halvkvävt fram. Fia flinar till och berättar fnittrande att hon numera, efter en resa till Hanoi och ett besök på den svenska ambassaden där, inte bara är en femrumsägare, utan även gift och gravid (det sista visste jag). Det gick kanske två- eller tre sekunder innan jag började överösa henne med förmaningar för att hon inte sagt något samtidigt som jag nästan hoppade upp och ner på soffan av entusiasm. Brorsan mest bara undrade om alla kräks så mycket när de är med barn.

Det var dagens höjdpunkt och väger nästan upp all jävlighet som varit i veckan. Igår fick jag förklarat för mig av en man vars livserfarenhet och ställning gentemot mig det nog är meningen att jag ska ha respekt för, att man som tjej minsann inte ska förvänta sig att killar ska vara monogama. Det förklarades att det bästa är om vi tjejer från början tar reda på hur många andra som finns inblandade i vår eventuella partners sexuella och emotionella liv, eftersom det är att vänta att det finns minst en till. Gör vi inte det så ska vi heller inte vara arga eller besvikna efteråt när vi upptäcker att så är fallet.

Vad ska jag bli annat än förbannad? Jag är glad att jag fick den förklaringen nu och inte för fem-sex år sedan, för då hade jag förmodligen trott honom. Tack och bock för det, kan du inte delge mig mer av din livsvisdom? Att man hoppar i säng med någon under förespegling att mena allvar, trots att man antingen gjort eller planerar/hoppas göra samma sak med någon annan inom den närmaste tiden är tamejfan inget som ska accepteras!! Vare sig man är av manligt eller kvinnligt kön. Suck.

Får se om jag ska bo själv i höst eller om det flyttar in ett litet (och välkommet) kräk i mitt bibliotek.

2,10 är inte för högt

Nu är jag en duktig storasyster igen och pysslar om lillebror. Storebror behövde inte pysslas om lika mycket.

De här senaste dagarna, eller kanske snarare kvällarna, har varit konstiga. Tror jag. Inte särskilt känslosvallande men ändå tillräckligt för att jag ska ligga vaken och fundera länge på nätterna. Jag skulle vilja få åtminstone någon liten antydan på att det jag gör, om än jag valt fel sätt, inte är helt ouppskattat. Men jag vet inte om jag ens ska hoppas på det. Det känns inte särskilt uppmuntrande när allt man får höra är att ingenting spelar någon och att likgiltighet inför precis allt är det enda som "känns".


Den där TV:n som jag gör mitt bästa för att låta bli kunde jag inte slita mig från tidigare ikväll. Inte när Kajsa Bergqvist skulle hoppa. Helt underbart att se! Men mest imponerand var jag ändå av Emma Green. Och ett telefonsamtal jag väntat med spänning på (det andra av de två väntade) innebär att jag måste köpa ännu ett par skor.

I väntan på bror

Om jag får välja vilken version jag ska tro på, så tar jag den där det är polisen som får mig att bli arg och besviken och kasta porslinsmuggar omkring mig. Min tillit till dem var ändå aningen kantstött sedan innan. Det är lättare tro på att de skulle ha riktat in sig på de personer som de brukar vara stökiga, jag menar, det vore ju inte första gången och en ACAB-tröja kan ju anses vara provocerande. Tydligen har de ju i alla fall tagit tillbaka så pass att pappa tinat upp tillräckligt för att åtminstone svara i telefon, och det borde betyda att en ursäkt framkommit.
Efter ett par dagar av förbättringsförslag har mamma åkt hem, lämnat mitt hem skinande rent och gett förmaningar om att jag måste köpa tätninglister till balkongdörren (så att det inte kommer in så mycket skit). Som hon far fram kunde man tro att hon var ett programmerat städredskap. Men egentligen är vi ganska lika, när saker och ting blir för jobbiga går hon lös på golvbrunnen och jag bakar kakor eller springer. Ibland tvärtom. Ingen av oss löser korsord eller lägger pussel, det är för snällt och skulle nog sluta med att hela våra respektive serviser låg i smulor på golvet.
Idag är jag i alla fall livrädd för ett samtal som skulle ha kommit igår, ju längre det dröjer desto nervösare blir jag. Men kanske skulle jag slappna och tro på att det är bättre att göra det man vill nu, medan man ännu tror på att det går, än att vänta till senare när man eventuellt känner sig kvalificerad för det.

"Tack för det- pitepolisen!"

Varför tacka dem när man kan tacka sig själv? Igår var jag lika smulad i skärvor och bitar som den mot köksväggen krossade kaffemugg jag imorse dammsög upp de sista flisorna av. Vemodigt men tack och lov kändes det åtminstone inte som att dammsuga upp sig själv och sina naiva, uppgivna förhoppningar om att det kanske inte kommer behövas mer drastiska åtgärder än tvångsförflyttning till verkligheten och ett än mer tömt konto för att uppnå skärpning.
Men jag kan ändå inte låta bli att vara besviken, eller snarare heligt förbannad. På ungefär allt. Vad ska jag hoppas på? Det känns inte helt befogat att fotsätta tjata om att självständighet är det som kommer fungera bäst. Men nu är det väl snarare så att alla är så less så att jag knappast kommer behöva oroa mig för att det är kvävande och överdriven omsorg som de kommer köra på.

Undrar om den senaste i raden av alla otaliga ungdomspsykologer lyckats komma fram till att problemet knappast är föräldrarnas skilmässa för hundrafemtielva år sedan så att de kan börja fråga efter vad som verkligen är fel. Varför utgår alltid BUP-människor från att ett barn/ungdom inte kan må dåligt såvida man antingen inte bor i en perfekt mamma-pappa-barn-familj (där alla har ett jättebra förhållande till varandra och mamma vet allt hennes dotter gör och sonen alltid är bäst på plan i basketmatchen och får en dunk i ryggen av pappa efteråt) eller, om man är tjej, inte tycker att man uppfyller de krav på att vara snygg, smal och fantastisk i sängen som förmedlas via diverse media?
Så jäkla lättpåverkade och enkelspåriga är vi faktiskt inte.

Någon sa att man väljer vilka händelser man vill se som ett problem och att ens känslor av otillräcklighet därför skulle försvinna om bara man erkände för sig själv att ingenting någonsin är tillräckligt och att det är lika att bara ta skiten som den kommer och inte reflektera mer över det. Det kanske skulle resultera i en period av mindre zoloft-användande, men om alla helt plötsligt slutade bry sig, skulle det inte bli en slags back-slash så småningom ändå och alla till slut gå och deppa sönder så fort det började regna?

Nej, jag kan inte påstå att jag är riktigt klar i huvudet. Efter lugnanade samtal med storebror igår kväll lyckades jag inte somna på hela natten (en kopp kaffe var det bara, så kom inte med några slutsatser och förmaningstal!).

Nu måste jag städa så att inte mamma flippar ut totalt imorgon. Det räcker om hon kan hålla sig till att sucka lite och putsa fönstrena och rensa avloppet.

Secretly

Om nu mitt liv ändå alltid ska förstöra andras och man ska riva det som finns kvar av mig i små små bitar, varför kan det inte gå fortare? Hur många gånger ska jag behöva sitta och skrika, gråta, kasta saker in i väggen och känna att ingenting blir bättre vad jag än gör? Är det inte bättre att bara krossa mig här och nu på en gång?
Eller åtminstone sluta låta mig tro att jag faktiskt kan göra något för att hjälpa och säga att hur jag än försöker så får aldrig någon ny chans att vara som jag borde.

Helvetes jävla unge!!!!