I somras höjde jag ögonbrynen över Hägglunds prat om vanlighetens folk, nu tror jag han har rört till det rejält. För läser man debattartikeln så undrar jag vem i hela fridens namn den riktar sig mot. Vem ska känna sig tilltalad?
De som inte känner igen sig i det politiska etablissemanget; vanligt folk som inte tycker att politiken handlar om deras vardag. Jag är ganska vanlig, ensamförälder (vi är rätt många), boende i hyresrätt (vi är säkert ännu fler), låg-medellåg inkomst och utan högskolexamen. Politik som handlar om min vardag skulle handla om kollektivtrafik, kvaliteten på förskolor och möjlighet att komplettera betyg så man kom in på den högskoleutbildning som jag vill.
Ändå är det inte mig han riktar sig till, jag är säkerligen en del av den elit som beskrivs. Vad är det då kan tänkas skilja ut mig från "de vanliga"? Kanske att jag är medveten om min möjlighet att påverka samhället och min vilja att göra det. Kanske att jag vill att min dotter ska få växa upp utan krav på sig att under gymnasietiden vara "snygg, smal och smart" och sedan den som ansvarar som värmen i ett hem. Gör det här mig till elit? Hur i hela fridens namn gör det mig till elit?
1 kommentar:
drygt 60 procent är ni som bor i hyresrätt och är ensamföräldrar. 14,5 procent av ensammammorna med barn under 7 år är arbetslösa och kan därför inte dra runt hela sommaren från loppis till loppis.
Skicka en kommentar