Det är något speciellt med Norrköping. Alldeles säkert.
Jag lyckades tydligen med att vara både Piff och Puff igår och tjattra hela resan hem (utom sista sträckan Arvidsjaur-Jokkmokk). Min lagvigde var mer än måttligt road av mitt studsande upp och ner tills han kom på att han nu hade en sak gemensamt ett av våra "medelålders skägg" och blev rädd att han hädanefter måste laszla för att hävda sig (and believe me, Mats har inte lika bra koll på formalia och gamla beslut som nämnda "skägg").
Anledningen till det var den spänning i kroppen som släppte (och en ny som tog över) någon gång strax efter nio igår morse. Vi fick se en snabb flash av resultatet innan Gisela började räkna upp vilka som blivit invalda i partistyrelsen. Vanligtvis får man i förväg veta om man blivit invald, och eftersom jag inget fått veta utgick jag från att jag inte var vald.
Jag hade fel.
Och det är sällan det känns så bra att ha fel som nu.
Dagen rann förbi i form av lyckönskningar, telefonsamtal, intervjuer, nervositet och sms.
Grattis Max och Anders! Och kongressen, tack så hemskt mycket för förtroendet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar