Traces- but of what?

Det här är första natten sedan jag kom hem från Oslo i söndags som jag ska sova ensam. Att ha någon bredvid sig, eller åtminstone i samma rum är ganska skönt då det skingrar de funderingar man har över livet och varför man hamnat där man är. Just nu känns allt ändå bara som en parodi på de förhoppningar och framför allt förväntningar jag hade då jag för dryga två år sedan gick med i mp. Jag var helt uppenbarligen naiv utav bara helvete!
Hur gick det till när det som började som en vilja att förändra så småningom i form av en organisation helt tog över ens liv? Beskrivningen av en sekt brukar vara att den har en ledare. Ibland undrar jag vad skillnaden på ett politiskt parti och en sekt är.
Jag blev varnad för att låta privatlivet infiltreras för mycket av partirelaterade saker, även människor. Men jag är lika inne i smeten som alla andra och inte ett dugg bättre.
Igår hade jag en spännande diskussion med någon jag vanligtvis respekterar och håller med i det mesta. Men igår, vi kom bland annat in på rösträttsåldern. "Populistisk naivitet" kallade mänskan det. Sedan gick det vidare till handlingskraft och vad politik egentligen är. Jag har svårt för att se politik som varken åsikter eller handlingar var för sig. De måste hänga ihop. Att bara handla utan att tänka efter varför, hur, vilka konsekvenser det kan få eller vilka alternativ som finns är meningslöst.
I stort präglas dagens samhälle av handlingsförlamning, men jag tycker inte att det är vårt (mp's) problem. Snarare har vi drabbats av en handlingsmani som lett till närmast desperata och ogenomtänkta försök att göra någonting. Det är nästan så att jag hoppas på att det blir borgerlig valseger nästa år så att vi inte får några ministerposter och istället får en slags kris som tvingar oss att tänka igenom vår ideologi, våra handlingar och hur vi ska göra i fortsättningen. Att bilda regering med sossarna vore förvisso att göra något, men vad hjälper det om det inte är rätt?

Något som är mycket enklare att begripa sig på är att jag inte kommer ha tillräckligt med rosa färg till mitt badrum och att Skunk Anansie stått på repeat nästan hela dagen.

Now,
whenever the skies go grey
and shadows turn black
I'll be thinking of you thinking of me
Feeling like more of a dream
than a memory
And I'll be wondering
if there's anything behind
those traces of emotions
you seem to deny
You do
but don't
ask me for forgivesness
There is nothing to forgive
Only dreams and wishes
that I alive can not fulfill

Öppen eld

Jag vet inte hur man gör det här, men något slags försök kan man ju göra. Eftersom som knappt jag vet om den, så är ju risken för att någon skulle läsa helt minimal.

Mitt liv fick för sig att det skulle låtsas vara en berg-och-dal för ett par dagar sedan, tyvärr hänger inte alla väsentliga organ med i svängarna. Jag tror lungorna fastnade i en loop. De där vingarna som folk tycks tro att jag har skulle jag ha behövt. Hur i hela fridens namn har man fått för sig att jag skulle vara någon snäll, söt och ömtålig liten ängel? Nån som ser en gloria?
Vad är jobbigast? Rädsla för att göra någon man tycker om illa, eller att få veta att man inte har en chans att göra just det? Jag har alltid tyckt att vissa sanningar är bättre att hålla för sig själv än slänga i ansiktet på någon.
Även om jag tog mer illa vid mig än jag trodde (senaste tre dagarnas alkoholkonsumtion torde mena det) så är det över. Back to normal. Men jag kommer aldrig mer ens se åt ett grillchips igen.

Så var det här med mina underbara föräldrar. Ringde mamma för att småpladdra lite och berätta att de svindyra glasögonen jag ska köpa enligt optikern inte riktigt behövs. Optikern trodde mig inte ens när jag sa att jag haft synfelskorrigering tidigare och bara precis klarat gränsen för att få köra bil utan glasögon. När hon visade vilken rad som var den minsta man behövde kunna läsa för det förstod jag varför...Det var den största jag överhuvudtaget fick prova.
Så småningom kom mamma och jag in på ämnet lampor, ett ganska sällan sett fenomen i min lägenhet vilken borde göra så att min kära mor tycker att ett lampköp är ett klokt köp. Men istället utbrister hon i en omisskänlig irriterad ton: "Men varför gjorde du det?" Nu har jag varit den operfekta dottern igen och gått och köpt det min moster köpt mig i födelsedagspresent. Jaha, och det skulle jag veta? Jag fyllde ju år för mer än en månad sedan. Är det inte ganska naturligt att om jag behöver någonting till min lägenhet så köper jag det? Nu kom det ett antal haranger om hur otacksam jag är och att jag minsann inte ska vänta mig att få någonting i fortsättningen. Som om det inte räckte med micro-fadäsen...Från mina föräldrar eller mostrar och fastrar väntar jag inget annat än fler uppfostringsförsök och konstateranden om att jag inte har någon känsla för familjen och att det faktiskt är viktigt att man låter sin släkt känna att de har en plats i ens liv. Detta skulle de alltså känna om jag lät dem köpa mig elektriska åbäken eller de lampor jag vill ha.

Dagarnas bästa deppsång: Ana's song (open fire), Silverchair