Har du någonsin funderat på hur du
skulle förklara orden mord eller mordförsök för ett litet barn?
Jag funderar mycket på hur jag ska förklara olika saker för mina
barn, men just dessa ord hade jag inte tänkt på. Vi har pratat om
död, kärlek, krig, hur barn blir till och även försökt prata om
rasism (det gick inte, min femåring tyckte det var helt obegripligt
vad jag än sa). Men vi har inte pratat om mord eller mordförsök
eller att man kan sitta i fängelse för annat än stöld. Det har
heller inte varit så relevant.
Nu är det, helt plötsligt och ändå
inte helt oväntat, relevant. I många år har jag när jag läst
notiser om att någon häktats för misshandel, i samband med
slagsmål mellan fotbollshuliganer eller, allra värst, när en vän
för något år sedan knivhöggs en sen kväll söder om Stockholm
alltid tänkt tanken: ”Var är min bror?”. Samma tanke har tänkts
när en ung man hittats död, både efter vad som förefaller vara
ett självmord och efter vad som förefaller vara mord. Jag har stått
på demonstrationer mot rasism och våld och varit rädd att han ska
vara där (och skämts och undrat över med vilken rätt jag är där
som trots allt umgås med honom, och älskar honom). Jag är faktiskt
ganska lättad, och skäms samtigt ohyggligt mycket för den
lättnaden, över att jag inte behöver tänka den tanken på ett par
år.
Tidigare i vår högg min bror en
kvinna i armen, i halsen och i ryggen så illa att hon fick en
blödning i pleura. Sedan lämnade han henne kvar. Innan det här
hände hade min bror gjort Hitlerhälsningar på krogen och kvinnan
sagt ifrån, de hade börjat bråka och kvinnan hade fortsatt stå
upp för antirasism, precis som jag själv och förhoppningsvis alla
mina vänner skulle ha gjort. Sen högg han henne och lämnade henne
kvar. Dagen efter skickade jag ett sms till honom och frågade om han
kunde vara barnvakt till min flickor.
Min lillebror.
Hur många gånger har inte den pojken
legat hoprullad vid mina fötter för att han haft mardrömmar?Hur
många gånger har han inte svingat mina ungar i luften så att de
tjutit av skratt? Han har varit barnvakt många gånger. Jag har
vetat hela tiden att han kan vara våldsam och att vare sig droger
eller alkohol är ett avslutat kapitel i hans liv, men också att han
aldrig skulle komma över min tröskel påverkad. Jag har trott mig
veta att de enda han skulle kunna göra illa är andra män som slåss
eller sådana han av outgrundlig anledning uppfattar som tillåtna
enligt regeln ”har de gett sig in i leken...”. Varför nu poliser
eller väktare per definition skulle ha gjort det. Män, men inte
kvinnor och aldrig barn. Men jag har alltså lämnat mina barn till
en man som med en kniv han hade i fickan huggit en kvinna så illa
att hon skulle ha dött utan snabb vård, för att hon inte var
rasist. Vem kan lita på omdömet hos någon som lämnar sina barn
till en sådan person? Jag gör det inte längre.
En del av mitt politiska engagemang har
alltid syftat till att få honom att förstå alla möjligheter som
finns att påverka sitt eget liv, att våld aldrig behövs och att
man, nästan, alltid kan välja själv. Jag har misslyckats så
fatalt. I Almedalen i år såg jag många personer som företrädde
Unga KRIS. Jag vågade aldrig gå fram och prata med dem, fast jag
hade velat säga till dem att jag var otroligt glad att se dem där,
så många och så synliga (de var överallt). Jag vågade inte för
jag skulle inte ha kunnat hålla mig från att gråta, och jag var
ändå där som politiker, med en alltför uppblåst självbild för
att våga gråta offentligt. Jag hoppas de är där fler år, kanske
kan de lyckas med det som familjen inte lyckas med.
Det här är den allra svåraste text
jag någonsin skrivit, det är ingen debattartikel eller försök att
övertyga någon om någonting. Bara en förklaring till alla
ämnesbyten och nödlögner jag dragit under våren. Bara ett försök
att slippa skämmas, och mer än så här vill jag helst inte prata
om det. Inte just nu.