Ta ton!

”Vi tar ton för insemination.” Det är ett slagord jag minns från Prideparaden 2004. Då gällde det rätten för lesbiska par att få samma rätt till assisterad befruktning som heterosexuella. Det fick de också 1 juli 1005, i alla fall nästan. Det är dags att ta fram det slagordet igen, denna gång för ensamstående kvinnor.

I dagsläget är en ensamstående kvinna som längtar efter barn hänvisad till att söka hjälp i andra europeiska länder, Danmark, Finland eller Lettland till exempel. Allt fler upptäcker och väljer den möjligheten att få barn på egen hand, genom insemination eller IVF-behandling. I Sverige får bara de typerna av behandling ges till kvinnor i en parrelation, argumentet är främst att barn har rätt till bägge sina föräldrar.

Jag tycker att barn har rätt till ett kärleksfullt hem, en trygg uppväxt och att känna sig älskat och sett av sin omgivning. Ett barn tillkommet genom spermiedonation är önskat och enormt efterlängat. Visst bryter det normerna och visst finns risken att barnet känner sig ”annorlunda” under sin uppväxt. Samhället kan påverka hur barnet upplever situationen genom sin reaktion på familjen och föräldern kan påverka genom att vara öppen och inte rädd för att berätta för barnet om dess ursprung.

Samhället idag är redan fullt av fantastiska ensamstående föräldrar som i allra högsta grad visar att det inte är antalet föräldrar som räknas, utan så många andra saker som kärlek, trygghet och omsorg.

Familjer bör inte värderas efter hur bra de följer kärnfamiljsmönstret. Familjeformer bör inte värderas alls. Precis som all kärlek är bra kärlek så är alla familjeformer bra familjeformer.

Vill du läsa mer om att skaffa barn på egen hand, titta in på exempelvis www.femmis.se