Konsumtionsbehov

Det diskuteras mycket kött på mitt jobb just nu. Tyvärr inte från utgångspunkten att konsumtionen måste minska och varför, utan från den för mig helt ofattbara synvinkeln att det är dåligt av EU att skärpa importreglerna för nötkött från Brasilien och ve och fasa, nu kanske köttet inte räcker till två måltider per dag, alla dagar om året. Nu var förvisso inte anledningen till att skärpa kraven att den totala konsumtionen skulle minska, utan det gällde djurhållning och risker i hanteringen av köttet men inte heller detta var tydligen anledning nog.

Jag har försökt vara diplomatisk när det gäller köttkonsumtion på jobbet, det räcker att byta mot vegetariskt en eller två gånger i veckan och så vidare. Men när upprördheten över skärpta importregler gäller att Sveriges köttproduktion bara täcker 48% av det svenska behovet och att vi snarast möjligt måste börja importera från något annat håll så blir det lite för mycket. Vems jävla behov?? Okej, vi producerar kanske bara 48% av vår konsumtion, men när blev det likhetstecken mellan behov och konsumtion? Dessa 48% av dagens konsumtion skulle definitivt täcka det egentliga behovet.

"Jo, men alla har ju rätt att själva välja hur mycket kött de vill äta", säger kollegan.

När skrevs lyxkonsumtion in i FN's definition av de mänskliga rättigheterna? Rättigheten att äta sig mätt finns där, men inte rättigheten att välja mat. Med argumentationen att vi i västvärlden har rätt att fritt välja vad och hur mycket av detta vi vill äta, säger vi samtidigt att våra rättigheter att välja går före andra människors rättighet att leva. På de områden där det idag föds upp gris och nötkreatur skulle det istället kunna produceras spannmål, mat som skulle komma många fler till del.

Missförstå mig rätt, jag tycker det är helt ok att i viss begränsad utsträckning äta kött; köpa kläder; köra bil; åka utomlands på semester med mera. Det jag inte tycker är okej är att ignorera konsekvenserna av sitt eget agerande och välja att leva kvar i tron att "det jag gör är så lite så det påverkar ingen alls".

Jag är less på att vara diplomatisk och snällt och gulligt försöka påpeka att vi har ett visst ansvar även för människor vi aldrig träffat. Även för människor som inte bor i samma land, eller ens på samma kontinent som oss.

Heja även älskade hemstad!

Som om jag inte höll på att spricka av stolthet redan.

http://www.kuriren.nu/nyheter/artikel.aspx?articleid=3027195

Så var det där med logik igen

Döm om min förvåning imorse, när jag slog upp DN och läste regeringens debattartikel om vägsatsningar. Ja, att regeringen satsar pengar på att bygga nya vägar är ju i sig inget att förvånas över, utan snarare argumentet till varför en inte kan vara mot detta. Nämligen det att 90% av Sveriges transporter sker på väg. Och därför kan vi gröna (som ju inte vill att 90% av landets transporter ska ske på väg) inte vara mot större vägbyggen. Var det någon som hängde med i resonemanget? Jag gjorde det inte...

Mig synes det faktiskt ganska logiskt att om ett parti vill få ner användandet av bilar för persontransport och långtradare för godstransport så satsar de på att bygga ut alternativen och inte på att öka kapaciteten på Sveriges vägnät. Den enda slutsats jag kan dra av resonemanget i artikeln är att regeringen anser det vara rimligt och helt okej att 90% av de svenska transporterna sker på vägar och inte har för avsikt att minska denna nivå.

Med detta och den förestående höjningen av priset på SL-kort slår den borgerliga majorieteten i landsting och riksdag ytterligare ett par spikar i den kista där framför allt Stockholms miljö numera vilar, till synes väntande på sin begravning.


Jag är för övrigt väldigt stolt över att vara norrlänning när Sundsvall går före och inför lika regler för kvinnor och män i badhusen.

Det är så de får en att känna sig gammal...

...de kallar till gynekologisk cellprovstagning.

Suck.