Jag har alltid sagt att det inte var miljö- och klimatfrågorna som fick mig att gå med i Miljöpartiet från första början. Så var det också, jag hade inte heller förstått vikten av att prata klimatpåverkan oavsett vilket politiskt område en diskussion handlade om. Sedan dess har det hänt mycket och människor blir mer och mer medvetna om vilket ansvar vi har för de förändringar vi ser. Ändå fastnar diskussionen ofta i vem som har mest ansvar, trots att det egentligen inte är särskilt intressant. Just nu när jag skriver är det partiledardebatt i SVT och Fredrik Reinfeldt har precis sagt att det i världen finns 34 000 ton CO2-utsläpp, varav endast åtta finns i Sverige. Alla bär ett klimatansvar. Alla måste ta det.
Nu är jag kandidat för omval i landstingsfullmäktige och egentligen främst hälso- och sjukvårdspolitiker men det är viktigt att aldrig glömma att fundera ett extra varv på hur en verksamhet kan göras mer klimatsmart oavsett man diskuterar produktion inom industrin eller förlossningsvård.
En bit in på min läkarutbildning fick jag en föreläsning i kardiologi av en av landets främsta forskare på ämnet. Den handlade inte så mycket om hur hjärtat fungerar, inte alls faktiskt. Istället pratade föreläsaren om vikten av politiska beslut för att förhindra ökningen av hjärt- och kärlsjukdomar. Det kan låta flummigt och ogripbart, men det som föreslogs var så enkla saker som att se till att det finns cykelvägar och gratis utegym. Det är inte landstingsfrågor, men det innebär ju inte att man inte som landstingspolitiker kan lyfta fram vikten av att de finns. Det är trots allt landstinget som får betala när människor drabbas av sjukdom. Landstinget kan dra sitt strå till stacken genom att exempelvis nyttja de kontakter de har med unga ännu friska personer för att prata om hur man förebygger sjukdomar, exempelvis genom att erbjuda livsstilssamtal i samband med screeningprogrammen. I Stockholm är det här dessutom en tydlig jämlikhetsfråga.
Den senaste rapporten om barns hälsa i länet är ingen uppmuntrande läsning. Fortfarande, år 2013 (rapporten är förvisso från 2012) är det barn i samma områden där familjerna har låg köpkraft som löper störst risk för ohälsa. Det är i områden med låg köpkraft som barn utsätts för mest tobaksrök i hemmet och löper högst risk för övervikt och karies. Det måste vara möjligt att ta hand om sin hälsa oavsett socioekonomisk status och vi måste från landstingshåll garantera att man kan få vård lika snabbt och av samma kvalité oavsett var i länet man bor, oavsett om det är ekonomiskt lönsamt att driva vårdcentral just där.
Folkhälsa är som du kanske märker en av mina hjärtefrågor. En annan är psykiatrin, som tyvärr inte alltid är så lätt att ta sig in i om man inte är akut sjuk men ändå i tydligt behov av hjälp. Det är svårt nog för den som fortfarande har ett fungerande vardagsliv med arbete, boende och familj att måsta vänta på remisser eller inte få veta vem det egentligen är man ska ha terapeutiska samtal med förrän på fjärde besöket. För den som är extra utsatt, om det dessutom exempelvis finns ett missbruk är det ännu svårare. Hur man ska göra vet jag inte, men vi måste i samarbete med berörda verksamheter försöka underlätta vägen till psykiatrisk vård även för de som dessutom har missbruksproblem.
Allt som allt behöver vi en friskare politik.
Det var lite om vad jag vill arbeta med de kommande fyra åren. Här är en kort resumé om vad jag gjort tidigare: jag gick med i Miljöpartiet när jag var gymnasieelev och RFSL-aktivist i Karlskrona för många år sedan. Jag trodde inte alls att en knappt fyllda 18-årig tjej från andra änden av Sverige kunde anses vara politiker, men jag fick ett uppdrag i Kulturnämnden och ett självförtroende som växte rejält med detta. Vägen till Stockholms läns landsting har gått via kommunala uppdrag i så skilda kommuner som Stockholm och Jokkmokk, partistyrelsen och några ickeparlamentariska organisationer. Ibland har jag nog inte vetat alls vad jag gett mig in på, och att hantera sådana situationer har onekligen varit lärorikt och är något jag hoppas jag har nytta av framöver.
När jag inte sitter på möten läser jag till läkare på Karolinska Institutet eller leker med mina två barn, men vi brukar försöka undvika leken ”Mötesordförande och deltagare” :)
