Har suttit nu på morgonen och läst kommentarerna på Helene Sigfridssons artikel om föräldranärvaro. De flesta negativa handlar om att man som småbarnsförälder faktiskt får lov att ta sitt ansvar och gå ner i arbetstid. Att vara heltidsarbetande och förälder går inte ihop.
Jag vet att det är en ganska fördomsfull bild, men den kommer över mig ändå; de måste vara höginkomsttagare, de som skriver så. Eller gifta med en höginkomsttagare. Eller så lever de skyddade i någon liten bubbla någonstans och går aldrig ut. Det krävs ju nämligen inte att man kvalar in i Mensa för att se de ganska stora problemen med ett sådant resonemang, att föräldrar skulle måsta gå ner i arbetstid. Två väldigt vedertagna fakta räcker för att de flesta ska se problemet.
Fakta ett: de flesta ensamstående föräldrar är kvinnor
Fakta två: kvinnor har generellt sett lägre lön än män
Vi behöver inte ens gå ner till låg- och medelinkomsttagare för att det skulle bli problem. En ensamstående mamma med två barn och 28 000kr/månad skulle få det ganska jobbigt att klara sig på halva sin lön. En ensamstående pappa med samma jobb kanske tjänar 30 000kr/månad. Han skulle också få det rätt jobbigt om han skulle måsta klara sig på hälften.
Dessutom är det ju så att arbetslinje råder, socialförsäkringssystemen är inte gjord för att en småbarnsförälder ska kunna gå ner i arbetstid. Att vara mamma/pappa ger ingen pension och inte heller någon sjukpenning. Det ser inte till så att barnen har ett sparkonto och det betalar inga gummistövlar eller lucialinnen.
Säkert skulle många vilja gå ner i arbetstid och kanske kom kommentarerna från sådana som tycker att det är självklart att mamma och pappa går ner lika mycket, tar lika stort ansvar för allt hushållsarbete och lövkrattande på dagis samt tjänar ungefär lika mycket (för samma arbete). Det är ju såklart det samhälle vi vill ha, men det är inte det samhälle vi har. den som har lägst lön är den som får gå ner i arbetstid för att hinna med bullbak, matsäckar, lövkrattning och skolpjäser. Oftast om än inte alltid, är det kvinnan. Och vips var vi tillbaka till ett samhälle där mannen är arbetar och försörjer familjen.
Ska man kunna ha en arbetslinje så måste den gå att kombinera med familjeliv. Det måste finnas barnomsorg för alla som arbetar, även de som jobbar obekväma arbetstider och då går det inte att kräva att man ska vara föräldranärvarande i skolan flera dagar i månaden.
Eller så har man en politik som går ut på att alla barn ska få vara mer med sina föräldrar, i alla typer av familjer.
