När man kan sitta i timmar och bara titta på någon, när man får nästan full tillfredsställelse av att bara hålla om någon, visst brukar man kunna vara säker på att man är förälskad då?
Igår satt jag i nästan en timme och tittade på en sovande människa (efter att ha hållit samma människa mycket mycket längre i både vaket och sovande tillstånd) , log vid minsta lilla rörelse från hans sida och ville inte alls gå därifrån.
Mats satt med ungefär samma fascinerade ansiktsuttryck och tittade på ett nyborrat hål i en bokhylla. Föremålet för min fascination är ett i skrivande stund 8 dagar och ca 8h gammalt litet barn.
